SETT2015, Fridolin och likvärdighet

Genom att välja styrnings- och ledningsspåret på SETT2015 fick jag ett färdigt program som helt och hållet utspelade sig i sal M12 på Kista-mässan. Programmet var ett upplägg av föreläsningar, samtal, paneldebatter och interaktiv teater. Allt detta hölls samman av André Pops.

De tre teman för årets SETT var Demokrati 2.0, Kollegial lärande och Post-IT.

Först ut var utbildningsminister Gustav Fridolin som i samtal med André Pops beskriv sin bild av svensk skola och den utveckling han vill driva. Utan att överdriva är det en helt annat sätt att både beskriva skolan och vad som behöver göras än vad tidigare utbildningsminister fört fram. När Fridolin får frågan om hur den skola som han vill se ser ut svarar han som han gjort många gånger tidigare “Att det är en skola där varje elev varje dag blir sedd”. Ett bra svar som uttrycker en viktigt grundbult, men jag tycker att Fridolin nu skulle kunna lägga till en kommatering i detta svar och även samtidigt uttrycka alla elevers rätt till lärande.

Gustav Fridolin i samtal med André Pops

I samtalet berörs även det kollegiala lärandet som en viktig faktor för att utveckla lärares kompetens och här pekar Fridolin på tiden, rektors ledarskap och statliga initiativ i samverkan för att lyckas. Med statliga initiativ menar han att Matematiklyftet och Läslyftet är goda exempel på där lärare lär kollegialt.

När det gäller digitaliseringen inom skolan, som jag i detta inlägg väljer att fokusera kring, säger Fridolin att den inte ska vara något som kommer utöver det som görs i skolan, det är dags att lämna tänket med datasalar. Därför skrivs inte digitaliseringen in i olika texter som något som har ett egenvärde, exempelvis nämner Fridolin att om man talar om elevers läsinlärning så är det idag en själklarhet att den sker bland annat med digitala verktyg, det är inget man behöver skriva in specifikt. En av de “faror” som jag kan se vid skolans nu kraftiga digitalisering är att det finns en stor risk att det uppstår digitala klyftor, mellan elever, skolor, kommuner. Här säger Fridolin att det är allas vårt ansvar att bygga över de digitala klyftorna.

Om vi då på allvar ska kunna jobba med den frågan som jag ser som en viktigt del i skapandet av en likvärdig skola i Sverige kommer det att krävas en del saker. Fridolin som utbildningsminister måste släppa detaljfrågor så som mobiltelefoners varande eller inte i klassrummen och istället låta professionella lärare avgöra den typen av frågor. Här känns det som att nuvarande utbildningsminister sitter fast i sin företrädares argumentation. Istället behövs ett genomgripande arbete för att se till att vi inte bygger in ojämlikheter när det gäller elevernas möjligheter att utveckla sin digitala kompetens.

Dagen efter Fridolin och Pops samtal införs på DN Debatt ett inlägg av gymnasieläraren Håkan Danielsson där han för fram uppfattningen att datorerna ska kastas ut ur klassrummet för att eleverna ska lära sig mer. Vad artikeln framför allt visar är Danielssons oförmåga att se den potential som de digitala verktygen kan ha för undervisning, en potential som ligger bortom användandet av datorn som rent anteckningsverktyg. Ur ett elevperspektiv blir Håkanssons hållning djupt problematisk, det bygger in ojämlikheter i vårt utbildningssystem.
Det fanns mängder av skolledare på plats för att lyssna på Fridolin under SETT2015 och säkert var det många av dem som också läste Danielssons inlägg på DN Debatt dagen efter. Som skolledare bör det väckas en hel del tankar kring båda dessa saker. Om vi ser till debattinlägget i DN så finns det ett klart skolledarperspektiv på detta: Hur förhåller vi oss till lärare som fortfarande inte har lämnat frågan om de digitala verktygen ska användas i undervisningen? Vi har den viktiga frågan hur de digitala verktygen ska användas för att förstärka pedagogen att jobba med nu, samtidigt ger Håkansson uttryck för att en del inom skolan fortsatt sitter fast i frågan om.

Jag ser en klar risk i dagens skolsverige att den pågående digitaliseringen kommer att bygga in klyftor och skapa en ojämlikhet. Det finns lärare, skolor, kommuner som på ett seriöst sätt arbetar med digitaliseringen av undervisningen och sedan finns det de som fortsatt sitter fast i frågan om. Att fortsatt undervisa våra elever utan att på allvar ta in den digitala demensionen kan för att låna John Deweys ord leda till ett "framtidsrån": "If we teach today´s students as we taught yesterday´s we rob them of tomorrow".

Modellskolan

Högskolan för lärande och kommunikation i Jönköping

30 mars var en stor dag för många pedagoger och andra i Jönköping. På Jönköpings högskola hölls då en konferens som på olika sätt visade resultat av det stora pedagogiska projektet Modellskolan. Modellskolan går tillbaka fem år i tiden då politiker i Jönköping såg på Ribbaskolan och inte alls var nöjda med resultaten på skolan och eleverna uttryckte dessutom låg trivsel.
Det fattades då beslut om att något radikalt måste göras. I samarbete med högskolan i Jönköping drogs projektet Modellskolan igång. Ett viktigt fundament som infördes var att man skulle bygga en skola på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet och att målet var full måluppfyllelse för alla elever. Lärare skulle bli producenter av egen didaktisk kunskap. Elevernas lärande satts i fokus och lärare blev forskare i sin egen verksamhet. Det innebar att förutom heltidsarbete som lärare så bedrev lärare studier på högskolan motsvarande halvfart. En annan viktig komponent i denna omfattande kompetensutvecklingsinsats var att alla skulle vara med. Som lärare hade man möjligheten att säga nej men då jobbade man inte kvar på skolan. En ingång som säkert krävt mer än ett facklig möte.

När Modellskolans resultat efter fem år redovisas i form av seminarier, föreläsningar och paneldiskussioner är det mycket goda resultat. Nådde man full måluppfyllelse för alla elever? Nej men meritvärdena har ökat markant. Elever uttrycker en ökad trivsel och trygghet. När Skolinspektionen gjorde sin analys av Ribbaskolan september 2013 fanns ingen anmärkning. Så slutsatsen man drog kring projektet var att det varit väldigt lyckat, men även tufft att driva.

Det som jag tar med mig från konferensen:

• Vikten av den så kallade styrkedjan. Att det finns ett sammanhållet fokus i hela kedjan; politik - förvaltning - skolledning - lärare - elever. Det är ett antal tuffa beslut som politiker i detta sammanhang har fattat och det gäller att få dem väl förankrade. Förmodligen har det funnits ett antal tillfällen där skolledning har blivit ifrågasatt och då gäller det att tydligt hålla fast.

• Ett gemensamt fokus på skolan. I skolan idag är min erfarenhet att vi av olika skäl har svårt att ha ett gemensamt fokus när det gäller skolutveckling. Vi springer på många olika bollar samtidigt och vi spelar inta alltid i samma lag. Det är många frågor som pockar på uppmärksamhet och i samband med exempelvis låga resultat i PISA tillkommer fler. Exempelvis olika "lyft" (matematiklyft, läslyft) som ska genomföras för att elevernas resultat ska bli bättre. Allt detta är behjärtansvärt, men det finns en risk att vi inte jobbar med ett gemensamt fokus utan kör med olika bollar i olika lag. Lärare från Ribbaskolan vittnade om hur viktigt det varit för deras utveckling att ha en gemensam utgångspunkt för hela skolan. Att med kollegialt lärande som medel ha sin undervisning som grund och analysera den för att helt enkelt bli bättre som lärare.

• Stolta lärare. Det var mycket tydlig för mig när jag lyssnade på några av de lärare som redovisade sina resultat hur stolta de var. De hade professionaliserat sin lärarroll och Modellskolan hade gett dem verktyg för att analysera sin undervisning. Bland annat har de använt sig av skuggning med protokoll i ett kollegialt lärande och haft gemensam forskningslitteratur som  underlag för diskussioner i forskningsteam. Även filmning har använts som verktyg för att analysera undervisningen. Lärare beskriv hur de under projektet fått en vidgad syn kring vilken betydelse undervisningen har för elevernas lärande. De har i linje med det gjort en förskjutning mot elevers lärande.

I den avslutande diskussionen kring framgångsfaktorer lyftes fyra viktiga delar upp.

Att ha ett gemensamt mål för alla.

Att våga hålla i även när det blåser.

Att ha ett väl utvecklad systematiskt kvalitetsarbete.

Att lärare vet hur elever gör när de lär sig. 

Alla skolor i Sverige kan inte arbete utifrån samma förutsättningar som Modellskolan jobbat med, men jag ser att det finns många tankar att lyfta med sig i all form av skolutveckling som i dag bedrivs.